Intrikat hexagon

De förpräglade vaxkakor som bina sedan bygger sina celler på, de är präglade med former av hexagoner. Bina spontanbygger också i denna geometriska form. En matematiskt bevandrad vän till mig hade en förklaring (som tydligen alla hyfsat allmänbildade redan kände till...) på varför de väljer att bygga just i denna form och inte t.e.x i en kvadrat, triangel eller cirkel. Hexagonen är mest ekonomisk. Formen ger mest yta (eller volym) i förhållande till hur mycket vägg biet måste bygga. Dessutom går hexagonerna enkelt att haka på varandra och man kan bygga hela kakor utan att yta går förlorad. Bina kan matte helt enkelt!

Fler än jag har ju slagits av binas byggfärdigheter. Nu när jag läser mera om detta hittar jag bl.a ett citat av Charles Darwin där han beskriver vaxkakorna som "a masterpiece of engineering that is absolutely perfect in economizing labor and wax." Redan de gamla grekerna uppmärksammade faktiskt binas konst att optimera, och noterade att de hade "a certain geometrical forethought".

Forskare och matematiker i nutid har också gett sig på problemet. Thomas C. Hales har formulerat bevis kring det han kallar "The hexagonal honeycomb conjecture". Denna beskriver att "a hexagonal grid represents the best way to divide a surface into regions of equal area with the least total perimeter". Här kan man läsa mera om hans bevisföring: http://www.math.pitt.edu/~thales/kepler98/honey/

Drönarslakt

Döda bin i botten på kupan och även utanför flustret, vad kan det bero på? Rester efter drönarslakten? Eller kanske helt normalt att en del dör såhär på senhösten/vinterkanten. Det är inga mängder, men säkert ett tiotal i botten på den ena (vänster)kupan i alla fall.

Jag kunde inte låta bli att kika ner i kupan häromdagen, försiktigt lyfte jag på locket. Bina vill nog (och bör) vara i fred, man jag måste ju se vad de har för sig. I vänsterkupan var nästan alla bina nere mellan ramarna och de rörde sig ganska trögt, men i den andra var de rörligare och ganska många var i en klunga ovanpå ramarna också. Ingen var ute och flög förstås.

Mitt första år som biägare har nog präglats av en skopa osäkerhet och samtidig fascination över bikrypet. Det är inte så lätt att avgöra när den lilla insekten mår bra och när det är kris. Hoppas min okunskap bara inte leder till att de av någon anledning inte klarar vintern...

Sista pysslet innan vintern

Första snön föll idag. Hoppas bina håller sig inomhus och har det varmt och torrt om fötterna! Fotot är taget för en vecka sedan. Jag borstar bort bin från undersidan på foderlådan, den är ju tom och ska bort inför vintern. Egentligen är det väl inte så mycket mer att göra i år med bina, möjligtvis behöver jag försäkra mig om att ventilationen är tillräcklig. Flusteröppningarna ska vara lagom (?) stora och i botten på kuporna har jag ju ett nät som antagligen får vara som det är. Varroagallren har jag tagit bort. Årsrapporten är också inskickad till sekreteraren i föreningen. Tråkigast att fylla i var frågan om hur stor skörden var... nämligen noll. Men NÄSTA år så!

Nedfall på varroagaller

Hade de där små äckliga kvalsterkrypen ostörda fått knapra i sig av mina bin under vintern hade det nog inte gått så bra... Efter oxalsyrebehandlingen var det var mer nedfall av varroa än jag räknat med. Det såg inte så illa ut när man bara slängde ett öga på gallret, men vid närmare inspektion så var det i det ena samhället minst ett hundratal och i det andra kanske ett trettiotal (döda) kvalster. Helst otroligt att de så snabbt har fått fäste. Och vilken tur att vi behandlade!

Det samhället där det var mest nedfall är det samhälle där drottningen tidigare dog (och de själva odlade fram en ny). Det samhället lät också nu mera "brusigt" och det var klasar av bin på frigolitmellanskivan. Hoppas det inte är något med drottningen igen. De kanske bara är lite trångbodda för tillfället, när det är så fullt med foder inne och dåligt väder ute. Västkusten har till och med haft sin första rejäla höststorm.

Oxalsyra mot varroa

Ett höstobligatorium i moderna tider är att behandla sina bisamhällen mot kvalstret varroa. I vår förening gör vi oxalsyrebehandlingen gemensamt. Själv var jag bortrest, men biodlarvännerna tog hand om mina bin också. Enligt uppgift var det var en perfekt dag för att göra behandlingen, kyligt på förmiddan (då sitter bina still) och lite varmare på eftermiddan då bina kan röra på sig lite.

Varroa är ett litet millimeterstort rött kvalster och något som man nog tyvärr kan få leva med som biodlare i Sverige idag. Varroa kom till Sverige för några decennier sedan och många områden är smittade. Bina smittar varandra och ev. kan också humlor för vidare smitta. Kvalstret sätter sig på bina och äter helt enkelt hål på dem och de dör så småningom.

Det är svårt att helt bli av med varroa när väl ett samhälle är angripet, men man kan, och ska, bekämpa det. Det finns både korttids- och långtidsbekämpning, det förstnämnda t.ex. genom stark myrsyra och det senare t.ex. mjölksyra och oxalsyra. Det sistnämnda behandlar man med på hösten, efter honungsupptaget. Behandlingen går till så att man tar upp ramarna en i taget och sprutar på ämnet på dem (vanlig vattenspruta som man alltid har till det ändamålet), detta upprepas tre gånger och mellan varje gång tittar man på nedfallet på varroagallret som man har underst i kupan. Ser man att det är allt mindre kvalster efter varje behandling kan man vara nöjd. Myrsyran behandlar man annorlunda med. Den placeras i något kärl ovanpå kupan och får sedan sakta sippra ner genom ramarna. Syran är tyngre än luft och söker sig nedåt. Detta måste förstås göras i ett väl ventilerat rum. Samhället kan också brusa upp vid behandlingen, men det är effektivare eftersom den inte bara behandlar bina, utan går igenom vaxet och till ynglen. Det är också orsaken till att man tar mjölksyran i omgångar.

En 100% ekologisk bekämpningsmetod är att använda sig av en s.k. drönarram. Det är vanlig ram med vanligt präglat vax, men man fyller inte hela ramen, utan bara det översta partiet. Bina bygger vidare på ramen själva och bygger då ofta drönarceller. Drottningen lägger sina oparade ägg, som blir s.k. puckelyngel och som det bildas drönare ur. Poängen med detta är att man på sätt och vis odlar varroa, eftersom den verkar föredra större celler, så den söker sig till dessa ramar som man sedan kan ta bort.

Om bisamhället är angripet av varroa är man skyldig att anmäla det till bitillsynsmannen. Sverige är uppdelat i tre zoner när det gäller varroa. Om man har sitt bisamhälle stående nära flera andra så ska man se till att man behandlar mot varroa samtidigt och att alla faktiskt behandlar, det är nästan meningslöst att bara behandla ett samhälle.

Pollenbyxor
Sent i oktober kommer bina fortfarande hem lastade med pollen. Den sena och varma hösten har nog varit bra. Titta vilka granna pollenbyxor!

Bardisken en fredagkväll

Foderlådan har blivit ett riktigt barhäng, här trängs sockertörstiga bisyskon i mängder. De vill uppenbarligen fylla sina foderförråd till brädden, kanske anar de en riktig vargavinter. Fas III i invintringen innebar ett tillskott av ytterligare 5 kg socker. Varje samhälle har nu fått 15 kg, får väl se hur mycket de sörplar i sig av det sista.

Invintring fas II

Fasligt kladdigt och klibbigt blir det på diskbänk, golv och alla närbelägna ytor när man håller på med att koka sockerlag. Större kastruller hade underlättat betänkligt. Rent praktiskt går det till så att man kokar upp vattnet (3 liter) och rör i sockret (2 kg) tills det löst sig, och upprepar det tills man klarat av 10 kg socker/samhälle. Mina samhällen fick hälften av sockret tidigare, men nu var det alltså dags för den sista ransonen. Man får lite olika bud i litteraturen (och av biodlare) när det gäller hur mycket socker man ska ge, när på hösten man ska ge dem det, vilken tid på dagen, i vilket tempo och på vilket sätt (foderballong eller som i mitt fall foderlåda). Oftast avgör nog slumpen och bekvämlighetsfaktorn vilka råd man tar till sig.

Efter att sockerlagen var kokad, avsvalnad och transporterad till kupnärhet, så återstod bara att fördela den i foderlådorna. Jag tog foderlådan från kupan, skakade av alla bin och ställde mig en bit bort och gjorde det. Jag kände mig nöjd med att på det sättet tagit hänsyn till att sockerdoften kunde locka bina till röveri och sådant, men konstaterade i efterhand att det allra lättaste och smidigaste hade varit att bara lyfta på locket och snabbt hälla ner sockret i lådan. Nästa år så.

Bina hittade till sockret inom några minuter. Några enstaka bin har drunkat i sockerlagen, men annars verkar det funka bra. Ramarna börjar kännas klart mer tunga än vanligt, bina har som förväntat konverterat sockret till honung. Vilka duktiga arbetare!

Bigårdsguidning

På"Honunges dag" 23 september ordnade vi i den lokala biodlarföreningen bl.a. försälning av honung och honungsrelaterade produkter, information om nybörjarkursen nästa år och så visning av vår bigård. Det var en del nyfikna som nappade på detta. De lät sig iförda slöjor och till doften av nybakt stenungsbakat bröd i senhöstligt solsken villigt vallas till kuporna. Bina var föredömligt snälla och representativa.

Sockersöt invintring

Då var det dags att förbereda bina för vinterns intåg. Kvällar och nätter börjar bli kyliga även om högtrycket håller i sig. Drottningen börjar nog dra ner på äggläggningen och bina behöver foder för att klara vintern.

I förrgår samlades vi tre kupgrannar inför invintringen. John hade kokat ihop 20 kg socker i vatten (3 kg socker/2 liter vatten), vilket gjordes genom att först koka vattnet sedan lite i taget röra ner sockret tills det löst sig. När det hela svalnat av kunde man hälla den kladdiga sockerlösningen i foderlådorna, som i sin tur placerades överst i kuporna. I lådorna är det en långsmal spinga (till vänster på bilden) som gör det möjligt för bina att komma åt sockerlösningen utan att drunkna i den. Varje samhälle fick alltså nu sammanlagt fem kg socker, om några dagar ska de få fem till, det borde räcka för vintern.

Jag stod en stund och spanade ner genom springan som snabbt immade igen av binas värme, men inte ett bi hittade upp, det var kanske läggdags. I min föreställningsvärld skulle de utföra en glädjedans över denna sockergåva. Ska gå och kika ner idag och se hur det ser ut.

Vi kupgrannar stod också med huvudet på sned och konstaterade att våra samhällen nog blir ganska utsatta i vinter, eftersom de sannolikt syns rätt så tydligt från den rätt så trafikerade vägen när löven väl faller. En åtgärd vi funderar på är att plantera något vintergrönt (som cypresser) mellan kupor och väg.