Vinterklot

Bina kurar i sitt vinterklot, rör sig mycket trögt. Jag gluttade bara kort och försiktigt på locket för att se att det såg bra ut, inte för att jag skulle kunna göra så mycket om det inte gjorde det....

Jag och närmste biodlarkollegan planterade en hortensia vid kuporna och planerade lite inför våren. Vi tittade bl.a på området till vänster om kuporna, och funderade på att flytta dit dem till våren. Det är lite mera insynsskyddat, särskilt om vi bygger ut vår bigård med några avläggare i vår.

Här ser inte så vintrigt ut, ingen snö och plusgrader, som det varit nästan hela hösten. Vi oroar oss lite för att fodret kanske inte räcker hela vintern om bina är för aktiva pga det förhållandevis varma vädret. Men vintern är kanske på väg!

Intrikat hexagon

De förpräglade vaxkakor som bina sedan bygger sina celler på, de är präglade med former av hexagoner. Bina spontanbygger också i denna geometriska form. En matematiskt bevandrad vän till mig hade en förklaring (som tydligen alla hyfsat allmänbildade redan kände till...) på varför de väljer att bygga just i denna form och inte t.e.x i en kvadrat, triangel eller cirkel. Hexagonen är mest ekonomisk. Formen ger mest yta (eller volym) i förhållande till hur mycket vägg biet måste bygga. Dessutom går hexagonerna enkelt att haka på varandra och man kan bygga hela kakor utan att yta går förlorad. Bina kan matte helt enkelt!

Fler än jag har ju slagits av binas byggfärdigheter. Nu när jag läser mera om detta hittar jag bl.a ett citat av Charles Darwin där han beskriver vaxkakorna som "a masterpiece of engineering that is absolutely perfect in economizing labor and wax." Redan de gamla grekerna uppmärksammade faktiskt binas konst att optimera, och noterade att de hade "a certain geometrical forethought".

Forskare och matematiker i nutid har också gett sig på problemet. Thomas C. Hales har formulerat bevis kring det han kallar "The hexagonal honeycomb conjecture". Denna beskriver att "a hexagonal grid represents the best way to divide a surface into regions of equal area with the least total perimeter". Här kan man läsa mera om hans bevisföring: http://www.math.pitt.edu/~thales/kepler98/honey/

Drönarslakt

Döda bin i botten på kupan och även utanför flustret, vad kan det bero på? Rester efter drönarslakten? Eller kanske helt normalt att en del dör såhär på senhösten/vinterkanten. Det är inga mängder, men säkert ett tiotal i botten på den ena (vänster)kupan i alla fall.

Jag kunde inte låta bli att kika ner i kupan häromdagen, försiktigt lyfte jag på locket. Bina vill nog (och bör) vara i fred, man jag måste ju se vad de har för sig. I vänsterkupan var nästan alla bina nere mellan ramarna och de rörde sig ganska trögt, men i den andra var de rörligare och ganska många var i en klunga ovanpå ramarna också. Ingen var ute och flög förstås.

Mitt första år som biägare har nog präglats av en skopa osäkerhet och samtidig fascination över bikrypet. Det är inte så lätt att avgöra när den lilla insekten mår bra och när det är kris. Hoppas min okunskap bara inte leder till att de av någon anledning inte klarar vintern...

Sista pysslet innan vintern

Första snön föll idag. Hoppas bina håller sig inomhus och har det varmt och torrt om fötterna! Fotot är taget för en vecka sedan. Jag borstar bort bin från undersidan på foderlådan, den är ju tom och ska bort inför vintern. Egentligen är det väl inte så mycket mer att göra i år med bina, möjligtvis behöver jag försäkra mig om att ventilationen är tillräcklig. Flusteröppningarna ska vara lagom (?) stora och i botten på kuporna har jag ju ett nät som antagligen får vara som det är. Varroagallren har jag tagit bort. Årsrapporten är också inskickad till sekreteraren i föreningen. Tråkigast att fylla i var frågan om hur stor skörden var... nämligen noll. Men NÄSTA år så!

Nedfall på varroagaller

Hade de där små äckliga kvalsterkrypen ostörda fått knapra i sig av mina bin under vintern hade det nog inte gått så bra... Efter oxalsyrebehandlingen var det var mer nedfall av varroa än jag räknat med. Det såg inte så illa ut när man bara slängde ett öga på gallret, men vid närmare inspektion så var det i det ena samhället minst ett hundratal och i det andra kanske ett trettiotal (döda) kvalster. Helst otroligt att de så snabbt har fått fäste. Och vilken tur att vi behandlade!

Det samhället där det var mest nedfall är det samhälle där drottningen tidigare dog (och de själva odlade fram en ny). Det samhället lät också nu mera "brusigt" och det var klasar av bin på frigolitmellanskivan. Hoppas det inte är något med drottningen igen. De kanske bara är lite trångbodda för tillfället, när det är så fullt med foder inne och dåligt väder ute. Västkusten har till och med haft sin första rejäla höststorm.

Oxalsyra mot varroa

Ett höstobligatorium i moderna tider är att behandla sina bisamhällen mot kvalstret varroa. I vår förening gör vi oxalsyrebehandlingen gemensamt. Själv var jag bortrest, men biodlarvännerna tog hand om mina bin också. Enligt uppgift var det var en perfekt dag för att göra behandlingen, kyligt på förmiddan (då sitter bina still) och lite varmare på eftermiddan då bina kan röra på sig lite.

Varroa är ett litet millimeterstort rött kvalster och något som man nog tyvärr kan få leva med som biodlare i Sverige idag. Varroa kom till Sverige för några decennier sedan och många områden är smittade. Bina smittar varandra och ev. kan också humlor för vidare smitta. Kvalstret sätter sig på bina och äter helt enkelt hål på dem och de dör så småningom.

Det är svårt att helt bli av med varroa när väl ett samhälle är angripet, men man kan, och ska, bekämpa det. Det finns både korttids- och långtidsbekämpning, det förstnämnda t.ex. genom stark myrsyra och det senare t.ex. mjölksyra och oxalsyra. Det sistnämnda behandlar man med på hösten, efter honungsupptaget. Behandlingen går till så att man tar upp ramarna en i taget och sprutar på ämnet på dem (vanlig vattenspruta som man alltid har till det ändamålet), detta upprepas tre gånger och mellan varje gång tittar man på nedfallet på varroagallret som man har underst i kupan. Ser man att det är allt mindre kvalster efter varje behandling kan man vara nöjd. Myrsyran behandlar man annorlunda med. Den placeras i något kärl ovanpå kupan och får sedan sakta sippra ner genom ramarna. Syran är tyngre än luft och söker sig nedåt. Detta måste förstås göras i ett väl ventilerat rum. Samhället kan också brusa upp vid behandlingen, men det är effektivare eftersom den inte bara behandlar bina, utan går igenom vaxet och till ynglen. Det är också orsaken till att man tar mjölksyran i omgångar.

En 100% ekologisk bekämpningsmetod är att använda sig av en s.k. drönarram. Det är vanlig ram med vanligt präglat vax, men man fyller inte hela ramen, utan bara det översta partiet. Bina bygger vidare på ramen själva och bygger då ofta drönarceller. Drottningen lägger sina oparade ägg, som blir s.k. puckelyngel och som det bildas drönare ur. Poängen med detta är att man på sätt och vis odlar varroa, eftersom den verkar föredra större celler, så den söker sig till dessa ramar som man sedan kan ta bort.

Om bisamhället är angripet av varroa är man skyldig att anmäla det till bitillsynsmannen. Sverige är uppdelat i tre zoner när det gäller varroa. Om man har sitt bisamhälle stående nära flera andra så ska man se till att man behandlar mot varroa samtidigt och att alla faktiskt behandlar, det är nästan meningslöst att bara behandla ett samhälle.

Pollenbyxor
Sent i oktober kommer bina fortfarande hem lastade med pollen. Den sena och varma hösten har nog varit bra. Titta vilka granna pollenbyxor!

Bardisken en fredagkväll

Foderlådan har blivit ett riktigt barhäng, här trängs sockertörstiga bisyskon i mängder. De vill uppenbarligen fylla sina foderförråd till brädden, kanske anar de en riktig vargavinter. Fas III i invintringen innebar ett tillskott av ytterligare 5 kg socker. Varje samhälle har nu fått 15 kg, får väl se hur mycket de sörplar i sig av det sista.

Invintring fas II

Fasligt kladdigt och klibbigt blir det på diskbänk, golv och alla närbelägna ytor när man håller på med att koka sockerlag. Större kastruller hade underlättat betänkligt. Rent praktiskt går det till så att man kokar upp vattnet (3 liter) och rör i sockret (2 kg) tills det löst sig, och upprepar det tills man klarat av 10 kg socker/samhälle. Mina samhällen fick hälften av sockret tidigare, men nu var det alltså dags för den sista ransonen. Man får lite olika bud i litteraturen (och av biodlare) när det gäller hur mycket socker man ska ge, när på hösten man ska ge dem det, vilken tid på dagen, i vilket tempo och på vilket sätt (foderballong eller som i mitt fall foderlåda). Oftast avgör nog slumpen och bekvämlighetsfaktorn vilka råd man tar till sig.

Efter att sockerlagen var kokad, avsvalnad och transporterad till kupnärhet, så återstod bara att fördela den i foderlådorna. Jag tog foderlådan från kupan, skakade av alla bin och ställde mig en bit bort och gjorde det. Jag kände mig nöjd med att på det sättet tagit hänsyn till att sockerdoften kunde locka bina till röveri och sådant, men konstaterade i efterhand att det allra lättaste och smidigaste hade varit att bara lyfta på locket och snabbt hälla ner sockret i lådan. Nästa år så.

Bina hittade till sockret inom några minuter. Några enstaka bin har drunkat i sockerlagen, men annars verkar det funka bra. Ramarna börjar kännas klart mer tunga än vanligt, bina har som förväntat konverterat sockret till honung. Vilka duktiga arbetare!

Bigårdsguidning

På"Honunges dag" 23 september ordnade vi i den lokala biodlarföreningen bl.a. försälning av honung och honungsrelaterade produkter, information om nybörjarkursen nästa år och så visning av vår bigård. Det var en del nyfikna som nappade på detta. De lät sig iförda slöjor och till doften av nybakt stenungsbakat bröd i senhöstligt solsken villigt vallas till kuporna. Bina var föredömligt snälla och representativa.

Sockersöt invintring

Då var det dags att förbereda bina för vinterns intåg. Kvällar och nätter börjar bli kyliga även om högtrycket håller i sig. Drottningen börjar nog dra ner på äggläggningen och bina behöver foder för att klara vintern.

I förrgår samlades vi tre kupgrannar inför invintringen. John hade kokat ihop 20 kg socker i vatten (3 kg socker/2 liter vatten), vilket gjordes genom att först koka vattnet sedan lite i taget röra ner sockret tills det löst sig. När det hela svalnat av kunde man hälla den kladdiga sockerlösningen i foderlådorna, som i sin tur placerades överst i kuporna. I lådorna är det en långsmal spinga (till vänster på bilden) som gör det möjligt för bina att komma åt sockerlösningen utan att drunkna i den. Varje samhälle fick alltså nu sammanlagt fem kg socker, om några dagar ska de få fem till, det borde räcka för vintern.

Jag stod en stund och spanade ner genom springan som snabbt immade igen av binas värme, men inte ett bi hittade upp, det var kanske läggdags. I min föreställningsvärld skulle de utföra en glädjedans över denna sockergåva. Ska gå och kika ner idag och se hur det ser ut.

Vi kupgrannar stod också med huvudet på sned och konstaterade att våra samhällen nog blir ganska utsatta i vinter, eftersom de sannolikt syns rätt så tydligt från den rätt så trafikerade vägen när löven väl faller. En åtgärd vi funderar på är att plantera något vintergrönt (som cypresser) mellan kupor och väg.

Honungens dag

En lördag om året uppmärksammas bina och honungen alldeles särskilt här på hemorten. Biodlarföreningen (www.biodlarna.se/dbf/molnlycke) dukar upp i ladan på hembygsgården med allehanda honungsprodukter och allt möjligt annat som har med bihantering att göra. En kompis tyckte att det var att objektifiera biet att kalla det Honungens dag. Det kanske skulle döpas om till Biets dag? Honung är ju i och för sig för de flesta mera tilltalande än insekter, och vi vill ju så klart ha besökare.

Mina egna bina får vila lite under denna vecka, för de ska få den äran att bli begapade under guidade turer. Detta såvida vi har någon uppslutning på Honungen dag... det är ju knappast en kioskvältaraktivitet...

Ihoprullade larver

Fantastiskt vad den nya drottningen har legat i! Den mittersta av de sammanlagt fem ramarna är nästan full med yngel nu, lite honung överst i ramen bara. Det är fortfarande färre bin i den här kupan än i den som haft drottning hela tiden, men de är lugna och fina, det är snarare i den andra kupan som de surrar lite småargt.

Det ägg (eller stift) som drottningen lägger i en cell badar i näringsrik fodersaft. Efter tre dagar utvecklas den till en larv och matas med honung och proteinrikt pollen. Först är den rundlarv och sedan sträcklarv när den är större. Arbetsbina täcker larven och den blir en puppa, sedan föds det helt fullbildat. Ett arbetsbi föds efter 21 dagar, drönaren efter 24 och drottningen efter 16 dagar.

Här jobbar bina på och täcker yngel och matar larver. I mitten och ner till höger på bilden ser man en del ihoprullade larver i cellerna. I vänsterkanten är det täckt yngel och i höger övre hörn täckt honung.

Hoppas det relativt varma vädret håller i sig så att larverna får kläckas i lugn och ro, så att samhällena hinner bli stora och starka inför vintern.

Finnes: en äggläggande drottning

Ja det är sant, hon HAR börjat lägga ägg! Det finns både stift och täckt yngel i kupan. Man blir nästan rörd över binas förmåga att anpassa sig till nya förhållanden, driften att hålla samhället igång och att försvara det.

Det har ju varit många dagar med hällande regn och till och med hagel. Jag undrar just hur det går för ett stackars bi som kanske i godan ro mumsar i sig nektar från ljungblomman och överraskas av en hagelskur? Det är tuffa arbetsvillkor när man får leta mat med livet som insats.

Saknas: en äggläggande drottning

Jag har sett kungligheten med egna ögon. Ungdrottningen klampade omkring på ramen som katten kring het gröt, övriga bin närmast letargiska. Men inte ens med lupp kunde jag sikta några ägg.

Till hennes försvar så har ju vädret varit dåligt, hon kanske inte har kunnat para sig. Bina verkar ju också glada i henne, de har accepterat henne och har uppenbarligen förväntningar på henne. Jag får vänta ytterligare en vecka och se vad som händer. OM hon inte har lagt några ägg då så är hennes dagar räknade, jag får skaffa en ny drottning av någon odlare (om man får tag på några drottningar så här års). Hur jag ska kunna ta ihjäl henne vet jag inte... jag klarar inte ens av att trampa ihjäl de stackars bin som fastnat med vingarna i tejpbitar.

Oavsett äggläggningsstatus så behövs det en ram till med täckt yngel, för det är för lite ungbin i kupan. En sådan ram kan jag få av Egon. I det starkare samhället, som haft drottning ett tag, där är ca 1/3 av mittenramarna täckt yngel, vilket är bra. Det enda jag fann i det svaga samhälle, det var pollen, honung och foder huller om buller i ramarna.

Men bina försvarar i alla fall sitt bo med den äran! Jag såg en geting som flög in i boet när det var öppet. Bina gav sig direkt på den, nöp den i nacken och flög med viss möda med det tunga lasset ut ur boet och dumpade inkräktaren på behörigt avstånd. Bra där!


Bilderna visar skillnaden mellan (vax) täckt honung (där jag skrapar med kupkniven) och täckt yngel. Ynglen är lite buckligare.

Länge leve ungdrottningen!

Hon har siktats av min biodlarkollega! Så då hade vi rätt som trodde att det nog hade kläckts några drottningar ur visecellerna. Drottningen var lite större än arbetsbina och hon rörde sig snabbt på ramarna. Flög till och med upp. Hon har väl varit på parningsflykt. Ägg hade hon ännu inte lagt, hoppas kunna hitta några till helgen.

Undrar vilken ras det är på henne? De flesta av bina i min avläggare var av en korsning mellan antatoliska och kaukasiska bin, och ev. någon ram med Buckfastbin. Vi får väl se vad hon blir för en. Hon har inte så himla många ramar att lägga ägg i. Arbetsbina har fyllt på ganska bra med honung i mittenramarna, de som brukar vara bäst för äggläggning. Kanske ska jag stuva om ramarna lite.

Snart behöver de ännu mera apifonda, de käkar glupskt på sockret som jag lägger i botten på kupan.

Drottningen är död!

Som befarat har hon gått hädan. Hur och varför är svårare att veta. Min nyupptäckta biodlarintuition sade mig att något var fel i samhället, men jag såg också tre lite säkrare tecken på att hon nog är död, nämligen 1. att jag inte hittar henne 2. att det inte finns några stift och 3. att bina har tillverkat viseceller. Biodlarkollegan Mikael bekräftade mina fynd. Vi inspekterade samhället noga med ficklampor.

På bilden här som jag tog igår kväll syns det som jag tror är visecellerna, och de är tomma. Det betyder att drottningarna krypit ut och kanske slagits med varandra. Den starkaste är sannolikt kvar och har parat sig, förhoppningsvis (annars blir det bara drönare lagda). Om ca en vecka borde man i så fall se att det börjar dyka upp stift. Man lär ju inte hitta henne, hon är rätt så lik de andra bina och dessutom omärkt. Man skulle kunna sila bina förstås, men det är lite omständigt. Finns ingen drottning i samhället får jag köpa mig en ny, om det går att få tag på en såhär års.

Mitt stackars drottninglösa samhälle! Hoppas nu bara att de hinner etablera sig bra innan vintern.

Ta i med hårdhandskarna
Eller i alla fall de i getskinn. Höll på att få en chock när jag på väg till jobbet idag bara skulle titta till bina och ser att det är helt svart av bin runt en av mina kupor. Rövare! Jag går tillbaka hem och utrustar mig med hanskar, slöja, rökpust och målartejp. Nu ska de få. Känner mig som Cruella De Vil och bina med tror jag, för de surrar runt mig som aldrig förr. Rökpusten slocknar fyra gånger, en gång tror jag mig ha fått ett bi innanför slöjan och utför en intrikat så-tar-man-av-sig-slöjan-på-en-sekund dans, men till slut vinner jag. Tejpförlusten minimal (prova själv att riva tejpremsor med handskap på). Alla fluster igentejpade till oigenkännlighet med pytteliten flusteringång, de får KÖA för att komma in i kupan.

När jag ändå håller på och grejar med bina passar jag på och kollar om jag verkligen kan se att drottningarna finns där, och i den ena kupan hittar jag både henne och ägg, men i den andra varken eller. Däremot något som ser ut som viseceller (drottningceller de själva dragit upp). Bina har fått sig en muntlig åthutning och hot om att Egon kommer om de inte skärper sig. Eftersom jag inte tror att det hjälper mot min kontrollförlust så kommer jag nog att fråga Egon till råds inom en snar framtid.

Snattarbin...
Som tidigare konstaterat så gäller det att hålla koll på att inget röveri förekommer bland kuporna. Det gör det. Vi har sammanlagt sex kupor på ängen, varav två är mina. Bina flyger lite väl glatt och snattar apifonda från andras kupor. Varför vet vi inte riktigt och inte heller riktigt vad vi kan göra åt det. Vi har försökt minska flusteröppningarna med tejp och nät så att det blir tillräcklig luftgenomströmming (foto ovan), men det är osäkert om det funkar. Dessutom biter bina hål i nätet. Det kanske är något slags tonårsrevolt, det är ju ungbin. I värsta fall får vi flytta isär kuporna, och då måste man flytta dem minst fyra kilometer bort. Vi väntar lite till och ser vad som händer, just nu regnar det ju ganska mycket och de håller de sig inne i sin hemmakupa.

Det var också dags och kolla hur trångbodda de är. Helt klart har de blivit fler i kupan och yngel har kläckts. Men det är inte för trångt än, som syns på bilden är det en ram kvar som de bara börjat bygga ut. Man ser att det börjar likna celler och inte bara är präglat vax. Men om någon vecka kanske det är dags att sätta ytterligare en ram.

Pollenbyxornas färg är hos de flesta just nu glatt orange. Vet inte vad det är för något de samlar på då, kanske mjölkört? Men den har jag för mig är vit. Måste nog ta och beställa en bok till. "Lärobok i biodling" av Eigil Holm är den bok jag närmast har tänkt att skaffa. Den lär vara bra. "Bin till nytta och nöje" av Mattson och Lang läste jag under nybörjarkursen som biodlarföreningen gav, det var en bra första läsning.

Förhindra röveri!

Mina ungbin mår bra men behöver ännu mera apifonda (socker) att äta. Såhär i slutet av juli finns det inte så mycket vare sig på ängarna eller i skogen som lockar bina, inget vidare drag med andra ord.

Apifondan kan locka andra bin är de bosatta i kupan att komma på en gratis festmåltid. För att förhindra detta röveri ser jag dels till att flusteröppningen inte är för stor så att de kan försvara sig, dels så sätter jag ett varroagaller i botten på kupan (översta bilden).

Annars verkar bina ha det bra i värmen och jag är i alla fall nöjd med platsen för kuporna. Tittar man åt rätt håll ser man vackra fält, betande kor och hembygsgård. Tittar man åt fel håll ser man elverk och motorväg... Men bina bryr sig sannolikt inte. Hemifrån är det en kort promenad, katterna får också följa med ibland. De visar inget större intresser för bina, och inte bina för dem som tur är. Se vad skönt det ser ut i kvällssolen!

Samhället tar sig!

En första ordentlig koll av samhället gjordes tillsammams med Egon, den lokala biodlaren, fem dagar efter att samhället var på plats. Däremellan var man väl där och gluttade på locket lite... Jag vill ju se vad de har för sig!

Under den här första undersökningen kunde vi se att drottningen som sig bör kommit ur sin bur och att hon till och med hade börjat lägga stift (ägg). Yes! på fotot ovan kan man se drottningen (lite till höger) med en vit prick på ryggen. Vi såg också att bina duktigt hade börjat bygga ut celler i ramarna med färdigpräglade vaxkakor.


Det tränade ögat (inte mitt) konstaterade snabbt att bina svalt. Det beror på att det för tillfället är väldigt mycket ungbin i kupan, således för få dragbin som drar hem pollen och nektar. Det problemet löser man genom att stödfodra. Vi gav bina något kilo apifonda, en slags sockergel i plastpåse, och den gav de sig direkt på.

Ytterligare några dagar senare var det dags för nästa steg, att förstärka samhället med en ram med yngel till varje nytt samhälle, samt ännu mer bin. Tillsammans med Egon gick vi igenom "gamla" samhällen och letade rätt på ramar med lagom med yngel. Inte för många för de orkar kanske inte mata dem. Inte för få, för själva poängen är ju att förstärka samhället så att det hinner bli starkt inför invintringen. Varje samhälle fick en ny ram som placerades mitt i kupan.

Extra bin skakade vi helt enkelt ner i bunke från ramarna, hällde ner de i transportlådan (bilden), transporterade i bilen och hällde sedan ner i de nya kuporna. Några bin rymde säkert, men det räckte (förutom lock förstås...) att spruta lite vatten på dem för att hålla ordning på dem.

Nu är väl alla de större ingreppen gjorda, det gäller bara att hålla lite koll på bina och planera för när och hur kvalstret varroa ska behandlas. Varroa är bara att räkna med i våra regioner nuförtiden. Honung lär det inte bli i år, bina hinner inte, men annars har det varit en bra honungssommar. Jag fick en burk nyslungad honung och den var ljuvlig!

Göra en avläggare

Nu är mina bin hemma!
För några dagar sedan gjorde jag avläggarna tillsammans med en lokal biodlare. Det var kul att se hur drottningodling kan gå till och hur man kan göra avläggaren.

Morgonen började med att vi hämtade drottningarna och placerade dem i små drottningburar tillsammans med några följebin. Dessa matar drottningen med den sockermassa som man sätter i ena änden av buren. Efter några dagar har de ätit sig igenom och drottningen kan ta sig ut i samhället. Då har bina i samhället förhoppningsvis vant sig vid hennes lukt och accepterar henne. Här på bilden ovan fångar vi drottningen som har bott i den lilla kupan.

Nästa steg är att förbereda kuporna. De ska vara färdigmålade och bestå av botten, tak och lagom med lådor att rymma den dubbla 3/4 langstroth ramen som vi använder i yngelrummet. Fler lådor läggs till när det är dags för bina att producera honung, men det tror jag inte det blir tal om förrän till nästa sommar... Jag får ge mig till tåls. Det viktiga nu är väl att samhället växer sig bra och starkt inför vintern. På bilden tejpar vi lådorna så att de håller sig stabila under bilfärden och vi tejpar för flustret så att vi slipper bin i bilen.

Efter detta är det dags att förse samhället med bin, det gör vi genom att ta upp ramar ur starka samhällen och borsta ner dem i en bunke. När det lagom mycket bin skakar vi helt enkelt ner de i det nya samhället. Till det nya samhället tar vi också några väl utbyggda ramar från de gamla samhällena så att drottningen har något att lägga yngel i och vi sätter och i några helt nya ramar med präglat vax. Längst ut har vi en avdelningsram av frigolit, samhället fyller ju inte ut hela lådan än. När kupan är försedd med ramar och bin sätter vi i drottningburen. En liten pinne håller buren på plats mellan några ramar. Man ser direkt att bina börjar intressera sig drottningen och samlas kring henne.

Sedan är det bara att sätta på täckskivan av plast och locket och transportera kuporna dit de ska. I mitt fall till en äng vid hembygdsgården. När vi ställt kuporna på bänken och öppnat flustret lite så började bina komma ut med en gång, och de flög runt kupan och orienterade sig. Bara någon timme senare kunde man se de första bina komma hem i pollenbyxor och samhället såg hemmastatt ut.

Av någon outgrudlig anledning går det inte att ladda ner fler bilder just nu, men det kommer mer bilder så fort det funkar igen.

Nu har lådorna kommit!

Allt material till mina kommande bisamhällen har anlänt från de dalsländska skogarna. Då är det dags att måla! Två kupor blir det. När man startar upp en egen bigård så rekommenderar de flesta att inte börja med mindre än två samhällen, biodlandet blir mindre sårbart.

En kupa består av lådor (sargar) och under dessa en botten och överst ett tak. Dessutom behöver man en foderlåda, där man ger bina sockervatten inför vintern. Det finns många olika typer av kupor, jag har valt en relativt modern typ som består av cellplast av polystyren. De väger inte så mycket och isolerar bra för vintern. Lådan köper man omonterad och omålad.

Man ska måla i en ljus färg, så att inte solen steker på för hårt. Mina bin ska få bo i mossgröna kupor, men jag ska nog måla till några detaljer i gult. Själva målningen tog sin lilla stund, det var 16 olika delar att måla. Det regnade också nästan hela tiden, så tur att uteplatsen har tak. Färgen köpte jag i den lokala färgbutiken, förklarade vilket material och ändamål det var och fick en typ av plastfärg. Trädetaljerna (spärrgaller och avdelningslist) behandlade jag med linolja.
Nästa vecka ska jag ta med mig kuporna till bidolaren som jag ska få bina av. Hoppas bara att jag tills dess har hittat en bra plats att ha dem på. Man kan inte hålla på och flytta bina hur som helst, och flyttar man de mindre än ca fyra kilometer så flyger de tillbaka till sitt gamla ställe. Om flytten sker över en församlingsgräns så ska bitillsynsmannen kontaktas för besiktning av samhället.

Man ska fundera noga på var kupan placeras, både avseende ljus-, ljud- och dragförhållanden (alltså något för bina att flyga på för mat). Det räcker ofta inte att det är bra drag under en viss säsong (som ett rapsfält) oftast vill man ha bina någonstans där det är drag hela säsongen, botaniska trädgården skulle inte vara dumt... Bina är duktiga på att känna igen höger och vänster och färger, så om man har flera samhällen kan man placera dem förhållandevis tätt och bina hittar ändå hem, de har en god orienteringsförmåga. Flustret ska inte peka rakt ut på en trafikerad väg eller mot en granne. En radie på ca 2 m från kupan betraktar bina som sitt, så gå inte närmare utan skyddskläder, särskilt inte om du inte känner till samhället!

I väntan på mina bin och lådor så följer här bi-info!

Ganska få tjänar sitt uppehälle på biodling, och för hobbyodlaren är det högst tveksamt om man ens får tillbaka de pengar man lägger ut, även om man skulle sälja små kvantiteter. Men nu är ju inte det motivationen för hobbyodlaren, utan den att man (förhoppningsvis) får väldigt fin och framförallt EGEN honung. Dessutom får man följa bisamhällets märkliga leverne under de olika årstiderna. Man blir väldigt nyfiken på hur deras samhälle egentligen fungerar och man följer garanterat maskrosblomningen i rabatten med förnyat intresse!

Ute i det vilda hittar man sällan bisamhällen, förutom enstaka förrymda svärmar, de klarar helt enkelt oftast inte av att övervintra utan dör av kyla, svält och/eller kvalstret varroa. Enstaka solitärbin finns ändå. En del börjar med biodling efter att ha tagit vara på en sådan svärm, en klunga av bin med drottning, som kan ses hänga från ett träd. Det är ju en god gärning, för ganska säkert skulle de inte klara av vintern. Men man vet heller inte vilka bin man får och som nybörjare kan det vara jobbigt med t.ex. flygiga och arga bin.

Efter att ha mött några biodlare och läst lite i litteraturen så inser man snart att var och en har en ganska bestämd uppfattning om hur biodling egentligen ska gå till, vilka ramstorlekar och vilka biraser som är bäst osv. Det som kan vara viktigt att tänka är att försöka ha samma ras inom området man bor i, vilket är Buckfast i det område jag bor i. Ramar och lådor ska man heller inte köpa för gamla, det kan vara bakterier och annat ovälkommet i dem, köp hellre nya.

Med bin menar man oftast honungsbiet, på latin apis mellifera. Det finns tre olika typer av bin i kupan; drottningen, arbetsbin och drönaren (som är hanen). Bin lever lite olika länge, drottningen lever kanske mellan 1-5 år, drönaren 1-4 månader och arbetsbiet mellan 3 veckor och 12 månader, lite beroende på under vilket årstid det är fött. Det finns olika raser av bin, t.ex. Carnicabin, mörka nordiska bin, gula italienska bin och Buckfast. Buckfast är en korsning av flera bin och det enda biet (drottningen) som kan fås med stamtavla. När bisamhället är som störst kan det finnas 50-90 000 bin i samhället. Under vintern kan det vara bara 10-20 000 bin.

Vill du läsa mer? Sök vidare på SBR:s (Sveriges Biodlares Riksförbund) hemsida http:///www.biodlarna.se

Drömmen om en liten bigård tar form. Nybörjarkursen anordnad av den lokala biodlarföreningen är avklarad. Första resan till en biredskapsbutik för inköp av slöja och rökpust gick av stapeln förra helgen. Lådor och ramar beställda, så också själva bina. En lokal biodlare gör en avläggare och jag får två samhällen med bin och tillhörande drottningar. Nu skiljer bara någon vecka mig och mina bin åt. Kommer jag att bli en god biodlare? Kommer bina att må bra och överleva vintern? Får jag någon honung alls? Hur ska det gå?!